l'aventurier

Klockan är närmare 03.00 på Julaftonsmorgonen och jag sitter med en laptop i mitt knä i familjevillan och ser på Apocalypto på TV1000. Nyss slutade The Shawshank Redemption så jag tror inte att någon ser mig klaga på utbudet denna natt. Det är en fantastisk film på alla nivåer som fortfarande får mig att häpna och ställa mig på knä.

Tankarna om att gå och knyta sig finns där i bakhuvudet. Det är ju trots allt en stor dag som snart går igång. Men jag vill se klart filmen först.

...and to all a very merry christmas

Varför tjatar alla om Johan Palm? Det är ju Rickard Palm som är MANNEN hela jävla DAGEN (numera natten, p.g.a. SVT's horeri).

Sjua i Allsvenskan är inte fy skam med tanke på vårsäsongens ojämna uselhet.
Top 3 2009 känns inte helt fel?

Nu lade jag in en förhandsbokning på OTH säsong 5 på CDON.
Så hoppas jag på att Schwan lagt in lite extra bonus på boxen och gärna något som inkluderar Kate Voegele (<3).

It's a landslide!
Jag hade rätt, all along.

LOVE.

Dagen D är kommen.
Nu ger vi gärnet Barack!

Som vanligt så uppdaterar jag min blogg like a bullet from a gun.
Men, men...

Vinst mot Sundsvall idag (kanske inte berättigat, men en vinst är ju ändå en vinst).

Nu är det ny vecka och fyller år gör jag också. Grattis mig!

Idag fick jag månadens finaste box!

Då möter vi GAIS ikväll i Allsvenskans slutspurt. Vågar man tippa på seger igen? JA!
Utan pardon!

Vilken konsert!
Vilken känsla!
Sophie håller måttet mer än någonsin.
Konserten öppnade med en del spår från "The Ocean and Me" och satte prägeln.
Stämningen var melankoliskt på topp och konserten avslutade magiskt med Dreamer.

Vackert Sophie!

Imorgon spelar Sophie Zelmani på Hjalmar Bergman-teatern i Pennybridge. Jag är givetvis på plats, fylld av förväntan som grundar sig i en spelning med en ganska så melankolisk artist som sällan gör mer utspel på scenen än ett "tack".

Men det är nog det som gör det hela så spännande.
Raka motsatsen till en lerig spelning i en folkpark i Värmland.

...let's end it here.

Sporadiskt bloggande is the shit.
Kvällens Hacienda och Tanzwerk lockade allt som allt strax över 400 besökare. Jag känner mig väldigt nöjd, speciellt med tanke på att We-festen höll till på Satin. Men det var inget vi kände av i alla fall.
Ska bolla fram lite roliga idéer som vi ska ha nästa omgång.

James Bond och hela koncentratet av vad det innebär har aldrig tilltalat mig speciellt mycket, även om remaken av Casino Royale var riktigt imponerande.
Jag måste dock krypa till korset och bekänna att jag verkligen ser fram emot Craigs första riktiga Bondfilm (eftersom Casino Royale är en remake på en Bondfilm som inte är en officiell sådan) Quantum of Solace.
Den stora anledningen stavas med två namn: Marc Forster och Paul Haggis.
Forster är en oerhört begåvad regissör som slog igenom rätt stort med den utsökta Monsters Ball för sju år sedan, han fortsatte med den sevärda Finding Neverland och sen den underskattade Stranger Than Fiction och nu senast den enormt hyllade Flyga Drake. Knappast några högexplosiva adrenalinfilmer på meritlistan, som synes.
Om man sedan lägger till Paul Haggis, som är en av de mest lovande manusförfattarna de senaste åren (Crash, Million Dollar Baby, Letters from Iwo Jima, Flags of our Fathers och In the valley of Elah).
Daniel Craig har jag gillat i många år och när beskedet att han tog över Bondtronen kom till mig så blev jag glad. Han är ung, men ser oerhört sargad ut (på ett bra sätt).
Att få se Bond på vita duken känns för en gångs skull relevant.